tisdag 30 april 2013

Evaluation



English Speaking Countries, Great Britain


Fast Facts:


Official name: United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland

Capital: London

Population:  about 60.000.000
Official language:  English
Currency: Pound

Geography: United kingdom consist of a group of islands in the northwest Europe. It is made up by the four nations; England, Wales, Scotland and Northern Ireland.
In north and west the country is covered in high ground, knife - edge mountain ridges separated by deep valleys. The south of UK is countryside and mostly rolling hills.

People and Culture: England is known for all the sports that was invented there and all the good literatur. Soccer, rugby, cricket, boxing and golf are sports that was invented in UK. The United Kingdom is a home for many good writers. William Shakespeare, Charles Dickens, Robert Burns and J.K Rowling are some of them. William Shakespeare wrote the beautiful romans about Rome and Julia and J.K Rowling wrote all thrilling books about Harry Potter.

History: The year 1707 Great Britain was made into a country. It was the year England and Scotland joined up. They already had the same queen, queen Annie. The new country was then called Kingdom of Great Britain. 93 years later, 1800 ireland also joined but 122 years later most of Ireland left. !800 the country was called United Kingdom of Great Britain and Ireland. Today the country is called United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland and the nations are: England, Scotland, Wales and Northern Ireland.   

Language: If you compare British english with the american english you will find pretty many differences. There is differences in both pronunciation, vocabulary and spelling. The differences in the pronunciation it is the vowels, consonants and intonation. In the vocabulary there is differences between the verbs and nouns and when it comes to the spelling you find the differences among the prefix och suffix forms.

Attractions: London Bridge and Big Ben are two famous attractions in Great Britain. London Bridge is the bridge over the river, River Thames in London. The bridge was built 30th of June 1894. Big Ben is a clock tower and it’s location is London too. It’s the third biggest clock in the world and it’s known because of the precise time and the massive bells (weighing more than 13 tons)

Other fun stuff:
In Great Britain you drive on the left side of the road, not on the right side as we do here in Sweden. The driver seat is on the right side.

Flag:


Photo By: LaertesCTB



Evaluation
I think that it have been fun to work whit the english speaking countries. I like the way presented the work we'd done and I hope we're gone do it again. It was nice to work by myself and it make me realize that I can use pretty much of my english in a good way, way better then I thought and it makes me want to learn more. I'm happy with my performance and achievements. I think that the negative thing is that we didn't work that good in our group. 
When i look at the "bedömningsmatris" I see that I need to improve the "Interaktion, förmågan att förbättra mitt språk" and my "skriftliga förmåga".

I don't know what chapter I want to work with,  just make it fun :D. And the grammar are something you always have to train so that dosen't matter to me either. 


Postcard

Dear Adonaj 

How are you? I'm fine here in the UK. I just arrived at my uncle's place and I'll stay here for the two comming weeks. I miss you so much and I wish you were here whit me. Yesterday I was in London looking at Big Ben. It was amazing. Tomorrow I'll go to see London Bridge and it will be fun. I met Emanuel our sweet little cousin and he has really gotten bigger and he grows fast. I'll take some pictures and show you when I get home. The weather is beautiful and the sun is shining. I hope that the sun is shining in Sweden too. I have been drinking a lot f tea and I discovered that kidneys dosen't taste as good as they say. The rest of the food taste wonderful (and that's good. I¨m not planing on to die here)


Hope you have a really nice summer. Lots of love// Lydia   

onsdag 17 april 2013

Laborationsrapport - Titta på våra celler

Mikroskop, cc by Lydia

Syfte: Vi skulle lära oss att använda mikroskop och se hur djurceller ser ut. 

Uppgift: Att kolla efter hur våra kindceller (djurceller) se ut och använda mikroskop.

Material: Mikroskåp, Objektglas, Täckglas, Metylenblått och Tändstickor  

Utförande:

  1. Vi tog en tändsticka och skrapade av celler i munnen.
  2. Vi la cellerna på ett objektglas och droppa på lite av färgämnet metylenblått på. Efter det satte vi på täckglaset. 
  3. Vi la objektglaset i mikroskopet och justerade bilden så att vi kunde se cellerna. 
  4. Vi tog foton av dem.
Rödlöksceller, cc by joha88 
Resultat: Vi fick se hur cellerna såg ut och även delarna av dem som vi pratat om på lektionerna (cellkärnan, cellmembranet) 

Felkällor och förbättringar: 
  • Det var första gången vi använde mikroskop och det var lite svårt att kontrollera dem och hitta cellerna. 



Kindceller, cc by joha88
Slutsats: Skillnaderna mellan djurceller och växtceller är att växtcellerna har cellvägg och klorofyll och det har inte djurcellerna. Likheterna däremot är att de har alla cellmembran och cellkärna. Man ser också på att växtcellerna att de är mer organiserade än djurcellerna. 

tisdag 16 april 2013

Uppdraget - Mordet

MORDET

Jag hade tråkigt på lektionen och satt och kladdade i min bok när Mia gav mig en lapp. Jag tog emot den och börja läsa. Det stod:

“Imorgon på polisstationen det är där vi ska mötas va?”

Mitt humör blev värre när jag läste lappen och jag vände på den och skrev.

“Ja det är där vi ska mötas, kl: 19:00 och kom ihåg det för guds skull.”

Sur det är vad jag är. Ja, på alla James, Liam till och med Mia. Faktum är att jag är skitsur! De hade glömt bort det allihopa och jag hade väntat där ensam, helt ensam på att de skulle komma. Du hänger inte med eller? Det skulle inte jag göra. Jag tänkte väl det, då backar vi lite i tiden:

6 ÅR SEDAN:

- Vad har hänt dem?
- Dina föräldrar mår bra. Det är bara det att det var tvungna att göra en sak och de bad mig ta hand om dig länge, följer du med? Jag har godis hemma och allt annat du kan önska dig. Jag lovar.
- Okej, jag kommer jag ska bara säga till att jag går.
- Bra, skynda dig.

De gick över gatan och till en lägenhet. Det var det vittnet vittnade om. Och det var det sista man såg och hörde av vittnet. De hade båda hittas döda. Först den lilla flickan i lägenheten och sedan vittnet i en lägenhet några kvarter bort.

Flicka hittad död i en lägenhet och vittnet inte långt bort i en annan!

Det var vad nyhetsankarna berättade om hela tiden och vad som stod i tidningarna till en början. Dagen efter man hade hittat vittnet så rapporterade man ännu en ett barn kidnappat och ett par dagar senare hittade man samma barn, en pojke, dödad, i en lägenhet. Det var identiska mord. Det var en SERIEMÖRDARE på fri fot som måste stoppas. Morden bara fortsatte och fortsatte. Någon måste stoppa Mördaren, men ingen kunde. De var de bästa poliserna och utredarna som jobbade på det men alla sa att mördaren var väldigt skicklig. Han hade inte lämnat något spår efter sig.

Det var mitt favoritprogram på TV och jag kollade som vanligt och ingen brukade störa. Det var som min tid vid TV. Men det hände en väldigt konstig sak den dagen. Mamma hade precis hämtat mig från mitt dagis och hon hade hjälpt mig att ta av mig ytterkläderna. Jag hade gått fram till TV:n när någon knacka. Jag hade ett så klart minne av det.  Det var Mia och min kompis Annas föräldrar. De var andfådda och man märkte att de hade sprungit en bit. Jag hade tittat efter Anna och när jag såg att hon inte var där gick jag tillbaka till TV:n. De frågade mamma om Anna var där. Mamma sa att vi precis hade kommit hem och att vi inte sett Anna. De sa att hon var borta. Det var hemskt. Vi letade, ringde polisen och alla var och hjälpte till, men vi kunde inte hitta henne. Jag var så ledsen. Detta hände för 6 ÅR SEDAN och jag var 7 år gammal när min vän försvann. Sedan hittade man henne död. Mördaren hittade man aldrig. Jag vill ha en hämnd men jag får ingen. Jag vill att personen fängslas och inte vandra runt bland andra människor. Det var det jag försökte få 6 år senare. Jag ville med hjälp av min kompis Mia och våra kompisar hitta mördaren men det går inte bra när folk inte dyker upp på mötena man planerat.


Du är med på noterna nu eller? Bättre iallafall? Hoppas det. Jag var irriterat och fortsatte att ta ut mina känslor  i boken med hjälp av pennan. Precis innan vi skulle på rast tittade jag upp på James och Liam som jag inte träffat för att skälla ut. De såg hur jag tittade på dem och förstod att jag var ilsken. Man kunde se hur de blev rädda. De visste att man vill inte träffa mig när jag var sur. Jag hade aldrig varit så sur som jag var nu. Jag lade märke till att de skulle försöka smita. Jag var ju väldigt arg men jag ville inte höra några ursäkter eller förklaringar. Det var nästan som om jag ville att de skulle få dåligt samvete över vad de gjort.
Inte att de skulle vara rädda eller smita. Att de skulle känna att jag var ledsen och att allt inte var som vanligt.

- Ni lovade, sa jag direkt.
- Men, men..., började de båda killarna.
- Kan ni inte hålla ett löfte, kunde ni inte komma bara för min skull? knäppte jag av för att jag ville inte höra några ursäkter. Speciellt du Mia! Det var Anna, vår bästa kompis kommer du ihåg eller? Hur kul vi hade tillsammans? Ni kunde bara kommit en gång, denna gången och så kunde vi gjort det tillsammans. De enda gången jag ber er om något och ni kan inte ställa upp? sa jag och sprang ifrån dem.

Jag gick hem och tänkte hur vi egentligen bruka ha följe tillsammans hem alla fyra. Vi bor ju på samma gata. Men varför hade detta hänt? Var det bara jag som var för hård? Eller var det de som var slarviga? Jag tänkte fram och tillbaka. Var det bara jag eller var det de också? För att få mina tankar på annat började jag försöka räkna ut vad det var som skulle hända på polisstationen.  Det verkade lite svårt att gå dit och få tag i någon som skulle berätta något för oss. Det var ju trots allt en mordutredning som vi ville få tag i. Allt som hade hänt. Jag undrar om de fortfarande söker efter mördaren som dödat Anna för hela 6 år sedan. Jag gissade på att vi (om de andra ville hjälpa till) skulle få ta hand om det själva. Det skulle vara tråkigt, jag menar vi är inga proffs.

- Hej, sa jag.
- Hej, jag är så ledsen, började Mia. Det var inte meningen, men jag visste inte att det betyder mycket för dig eller jo det gjorde jag för att...
- Jag vill inte höra dina ursäkter. Bara lova mig en sak, att du hjälper mig med resten om vi inte får tag på något här.
- Jag lovar. Sorry, sa hon.
- Hej, hörde jag från ett annat håll.
Det var James och Liam. De kom och de verkade vara ledsna och de kändes mer och mer som om det var mitt fel att alla var det.
- Hej Liam, Hej James, sa MIa.
- Förlåt, sa de.
- Skit i ursäkterna och deppandet och lova mig att ni hjälper mig resten om vi inte får tag på något här inne, sa jag snabbt.
- Vi lovar, sa Liam.
- Ja det gör vi, sa James.

Mia tog mig i handen och vi började gå mot polisstationen. Jag var rädd och väldigt glad samtidigt. Alla var förlåtna och jag kunde äntligen förlåta mig själv för att ha gjort alla så ledsna. Det var ju också det att jag var väldigt rädd för att det inte skulle finnas någon som ville hjälpa ett par ungdomar med ett fall som hände för 6 år sedan. Att ingen skulle bry sig om att vi ville ha hjälp eller att de skulle skicka iväg oss för att de trodde att vi skämtade eller något. .

- Var är alla? frågade Mia.
Jag vet inte, tänkte jag. Det var folktomt som om någon hade kommit in där och ropat att det fanns en bomb i byggnaden. Vi fortsatte att gå igenom rummen med förhoppningen att hitta någon men det gjorde vi inte. När vi gått igenom ett par rum, bestämde vi oss för att återkomma en annan dag istället. Men inom mig visste jag att något var fel. Alla kunde inte bara lämna sådär. Det var folktomt men inte låst. Det måste ha hänt något konstigt. Jag kunde inte bara hålla tyst som om inget hade hänt.

- Är det bara jag eller tycker ni att det var konstigt att polisstationen var helt tom? sa jag
- Ehh... Jag tyckte det var konstigt men jag vet inte vad som har hänt. Jag brukar inte vara på polisstationer i vanliga fall så? svarade Mia rätt osäker.
- Ska vi säga till någon eller? frågade Liam.
- Jag vet inte? Tänk om det var helt normalt och vad ska vi säga? Vi skulle bara dit och se om vi kunde få tag i några filer om Anna och sen såg vi att ingen var där... ? sa jag.

Vi hade följe hela vägen som vanligt och innan vi skildes åt sa jag till dem att jag trodde att vi inte skulle få någon tillgång till filerna och att om det inte fanns någon mordutredning startad vore det inte konstigt med tanke på hur många som blivit mördade inom så kort period. Vi bestämde att vi måste börja träffas på ett ställe där ingen kunde hitta oss och planera vår “mordutredning” tillsammans och att alla skulle försöka komma på idéer till ställen och ledstrådar som vi hade för att hitta mördaren. Alla tyckte det lät väldigt löjlig som i en bok eller i en film men jag vet inte? Men om det var det bästa vi kunde få så spelade det ingen roll. Allt var värt ett försök. Vi måste bestämma om någon skulle veta om att vi gick till polisstationen och vi bestämde oss för att inte säga något om det. Vad skulle vi säga? Vi hade ju bestämt oss för att inte berätta för någon om vår så kallade “mordutredning”.

När jag kommit upp på mitt rum satte jag mig vid mitt skrivbord och tuggade på min penna medan jag försökte komma på vad det var som egentligen hade hänt, var vi skulle kunna träffas och olika ledtrådar. När jag hade suttit där ett tag och skulle börja göra min läxa hade jag gnaggat så mycket på min penna att den hade blivit helt... nertuggad. Jag hade skrivit en hel sida med saker som skulle kunna vara användbara och letat fram grejer som var Annas eller saker som jag och  Anna gillat. När allt var klart var jag så trött. Jag skulle börja göra läxan men jag somnade på stolen. Efter ett tag så väckte någon mig. Det var mamma. Hon sa till mig att att  gå och lägga mig i min säng och jag var så trött att jag gjorde som hon sa direkt. Jag borstade tänderna, byte om till min pyjamas och gick till min säng för att sova.

Jag vaknade nästa dag trodde jag att jag hade försovit mig men när jag väl hade kommit upp och gjort mig i ordning kom jag på att det var lördag. Jag tog på mig lite ledigare kläder igen och satt mig i soffan för att kolla på TV. Jag kunde inte vänta på att få att ringa alla och fråga om de hade kommit på några ideer. Jag hade redan börjat undra om de som hände på polisstationen hade något med mordet att göra. Som om mördaren visste att vi letade efter honom och hade hindrat oss från att få tag i filerna. När jag vaknat kunde jag inte förmå mig själv att ringa någon av de andra och störa men när jag hade dragit slutsatsen om att mördaren kanske hade koll på alla som letade började jag oro mig för de andra. Vi  kanske var övervakade vid varje steg. Nu kunde jag bara inte vänta på att de skulle vakna, jag kunde inte sitta där och göra ingeting och jag visste inte vad jag skulle göra själv. Jag ringde upp Mia och sa åt henne att vi måste ordna ett nytt “möte” snart. Efter det ringde jag upp Liam och James. Alla var lite småsura på mig när jag ringde för att jag väckt dem men klockan var faktiskt 10:30. Latmaskar.

När alla hade kommit till mig bestämde vi oss för att vi skulle hålla alla våra “möten” i min källare. Det var ett ställe som min föräldrar inte skulle bli misstänksamma om de såg oss smyga omkring på. Det skulle också bli svårare för vår övervakare att vara ett steg före oss om man inte kunde se oss. Jag tyckte att det lät bra men jag vet inte om de andra skulle tro mig eller tycka att jag är konstig. När vi lyft undan ett par saker såg vi ett litet bord med en duk och anteckningsblock, pennor och en kamera. Det fanns också en lapp. På den stod det.



Verkligen? Trodde ni att jag var så osmart att jag inte skulle hålla koll på alla som leta efter mig. Aja... Kansker jag är så smart att jag bestämt mig för att stänga inne er... eller?

Det stod där som om det hade väntat på att vi skulle komma. Vi gick fram till det och det började gå fram tankar i mitt huvud. Vår övervakare låg ett steg före oss. Han kanske visste att vi skulle börja leta efter... Nu sprang jag upp för det lilla trappan och till dörren. Den var låst. Han visste definitivt.

- Mia, James, Liam vi är inlåsta, sa jag efter att jag försökt öppna dörren.
- Va?
- Men jag hade satt en träbit vid tröskeln för att dörren inte skulle slå igen, det borde inte ha hänt.
- Vad ska vi göra.
- Vet ni vad?
- Nja vi vet att... började Mia och såg fundersam ut men hon snackade inte om samma saker som jag gjorde.
- Nej, det vet ni inte, sa jag. Jag tror att vi är förföljda av Annas mördare.
- Va? Du har rätt, det visste vi inte, sa hon och tittade chockat på mig men jag tror att hon trodde på mig.
- Men hur vet du det?
- Kolla här, sa jag och räckte dem lappen.
No way, this can’t be happening, sa James.

Vi tog fram våra mobiler men det fanns ingen täckning i källaren. Alla såg sig omkring och letade efter en annan väg ut men vi hittade ingen. Efter flera minuters letande gav jag upp. Jag var jätterädd och vågade inte göra något annat än sitta och vänta på att någon skulle komma och hitta oss. Jag satt mig längst en vägg, nära på att bryta ihop. Vad skulle hända med oss då? Jag slutade tänka på mig och oroade mig för de andra. Det var jag som hade fått dem att följa med mig och lösta mysteriet. Om det inte var för mig skulle de inte sitta här inlåsta i min källare med en mördare som portvaktade. Jag kände mig skyldig och det gjorde inte saker bättre. När jag tänkte efter trodde jag inte att vi skulle komma härifrån lätt och att vi skulle få stanna ett tag så jag började plocka undan och sätta i ordning för att vi skulle få plats att sova om det behövdes och för att det fick min hjärna att tänka på annat. Efter att jag hade kommit på hur vi skulle kunna göra bad jag alla att komma och jag förklarade läget och vi hjälptes åt. När vi började bli trötta la vi oss på madrasserna som vi hittat för att sova. Vi hade inte hittat några filtar eller kuddar men jag visste att vi skulle finnas ett par stycken med tanke på hur länge vi ägt källaren och att min mamma samlade på sig rätt mycket. Det var helt tyst. Jag var jättetrött men kunde inte sova. Kunde inte sluta tänka, tänka på vilken fara jag utsatt mina vänner och mig själv för.

Nästa morgon hoppades jag och önskade att det bara var en hemsk mardröm men det var det tydligen inte för att när jag såg mig omkring var jag fortfarande i källaren och mina tre vänner sov på madrasserna brevid mig. Jag var den som vaknade först, faktum var att jag inte hade somnat och jag gick upp för att kolla om dörren fortfarende var låst och det var den. När jag kommit ner igen kollade jag på mina vänner. Varför kunde jag inte bara glädjas åt dem jag hade och vara deras vän istället för att tänka på den jag inte kunde få tillbaka. De andra vakna och började tänka på några av vår vanliga behov som vi inte hade tillgång till här. Det fanns en toalett eftersom källaren hade används som en våning av ägarna som bodde i huset innan oss - som tur var - men ingen mat. Vad skulle vi göra om mördaren verkligen vill få oss ur vägen, skulle han bara kunna låta oss svälta. Vi måste kunna ta reda på om vad han vet om oss. Vad han vill oss. Vilken nytta han har av att vi är inlåsta här. Folk skulle bara börja leta efter oss och om de hitta något spår som visade vägen till honom var han ganska körd ändå. Det lät ju positivt för oss på ett sätt men hur lång tid skulle det ta innan de hittar något och börja leta efter oss, skulle vi redan vara döda av svält innan de? Vi måste komma på en flyktplan. Jag tänkte och tänkte... Om vi skrek måste ju han komma ner och se till så att vi var tysta. Om han inte var där skulle vi ju kunna slå sönder dörren för att komma ut. Sedan skulle vi kunna...

- Jag är klar, sa jag.
- Med vad?
- Med flyktplanen så klart, du trodde väl ändå inte att jag skulle sitta här utan att försöka få ut oss? Vill ni se?
- Klart.
- Okej, kolla här, jag gav dem ett av anteckningsblocken som var här när vi kom. Jag hade kladdat ner hela min plan där.
- Detta är ju... Awesome, sa Liam.

Vi satte oss ner och  diskuterade de små delarna de andra tyckte jag skulle ändra på. Det var jättekul,  det var så länge sedan vi gjorde något tillsammans. Vi bestämde oss för att sätta vår plan i verket när det närmade sig kvällen.

Nu ropade James. I samma ögonblick började Mia skrika och James låtsades slå henne. Precis som jag förutsagt kom det en man springande ner för trapporna. Han såg hemsk ut och jag hoppade till lite bara av att se honom och när Liam kom bakom honom och slog till honom med en hockeyklubba hoppade jag till igen. Jag var förlamad av skräck och jag kunde inte röra mig. Mia väckte mig drog i min arm och jag vaknade upp lite. Han ramlade ner och vi tog chansen att springa förbi honom och upp för trappan. Men han var stark nog att ta sig upp och springa efter oss. Mia snubblade och han tog tag  i Mias fot. Jag sprang ner igen han ignorerade mig och det för han hade redan börja att dra ner Mia för trappan igen. Jag gick fram till de stället där han hade ramlat och tog hockeyklubban. Jag sprang tillbaks bakom honom och slog honom i huvudet igen. Han klarade nog av ett slag till men jag slog till honom några gånger försäkerhets skull och han släppte Mia och ramlade ner för trappan. Dörren var öppen och vi sprang ut ur källaren, ut ur huset, över gräsmattan - som jag egentligen inte ens fick gå på - över gatan och in i Mias hus. När vi kom fram sprang vi på Mias föräldrar.

- Vad gör ni här, skulle de inte vara på något sorts läger med skolan?
- Va? sa Mia.
- Men de där lägret som skulle vara i... Göteborg?
- Ja, juste, men vi var tvungna att lämna tidigt eftersom... eh, sa jag som fattade att det måste vara något som han som låg i min källare hade kokat ihop.  
- Blev en dubbelbokning och de bad oss korta ner vår resa, sa jag lite andfått  
- Jaha, men det var ju bra att ni kom hem säkert.
- Ja vi visste inte att ni skulle vara här men vi tänkte överraska er, sa jag och  improviserade.
De andra kollade på mig som om jag var en utomjording från yttre rymden.
- Ni kommer perfekt till fikat vi ni ha eller?
- Kan vi ta med det upp på mitt rum? frågade Mia hoppfullt.
- Det är klart ni kan.

Vi gick in i köket och tog med oss allt vi kunde hitta eftersom vi var så hungriga. Ingen av oss hade ätit något på en dag nu men som tur hade vi haft en kran i ett rum intill för att vi skulle kunna dricka. Ingen sa något men jag var så lättad och lycklig att det var över. Samtidigt var jag så nära på att släppa ut alla de tårar jag haft inom mig. Men jag kunde inte förstå hur någon kunde vara så elak, hjärtlös och känslokall att man kunde döda eller föra bort någon som mördaren i detta fallet måste ha gjort. Jag fattar inte hur mördaren var så smart men inte använde det till något bra. Det kändes som om att det var min uppgift att hitta mördaren och personen som fått den mannen i min källare att göra som han hade gjort. Att fånga personen som var hjärnan bakom mordet på min bästa vän och många andra. Det kändes som jag var menad att göra detta som om detta var mitt uppdrag.  

Vi kom upp på rummet och fortsatte diskutera hur vi skulle fortsätta när vi åt vårt fika. Efteråt sprang vi över hem till mig för att se om manen fortfarande var medvetslös efter fallet ner för trappan. Jag kunde se att han fortfarande var medvetslös och han låg vid änden av trappan. Jag sprang ner och tog ett foto med min mobil och lämnade dörren öppen för att han skulle kunna gå ut när han  vaknat. Jag skulle inte vilja att han var i min källare hela tiden och jag tror inte att han stannade kvar med egen villja när vi kunde ha kallat till polis eller sagt till någon.  Efter att vi gjort det och gett samma förklaring till min mamma som Mias föräldrar gick vi över till Liams hus och berättade att vi var tillbaka från det så kallade “lägret”,  sedan sprang vi över till James och tillbaka till Mia. Jag vågade inte vara hemma själv om han fortfarande var i källaren och jag tog upp min telefon för att ringa mamma och fråga när hon skulle komma hem.

- Hej det är Annika, sa mamma i andra änden.
- Hej mamma, var är du?
- På jobbet, varför undrar du? Du är väl i Göteborg med skolan?
- Nej, vi var tvungna att komma hem tidigt för att det hade dubbeltbokat våra rum. Vi fick ta halva tiden var.
- Jag kommer imorgon, jag och pappa är i Stockholm. Jag trodde att du skulle komma i morgon.
- Kan jag stanna hos Mia då?
- Ja, gör du det om det går bra för Mia och hennes familj. Men jag måste gå nu.
Vi ses!
-Ses!

Mia och jag var jättetrötta efter allt som hänt och vi gick och la oss rätt tidigt. Efter det att jag gjort mig i ordning och lagt mig på madrassen somnade nästan direkt.  

Nästa morgon (eller förmiddag kanske det var när jag vaknade) hade Mia redan vaknat och satt på sin säng och kollade upp vilka läxor vi hade som skulle göras. I och med att det var fredag hade vi helgen på oss att jobba ikapp de dagarna vi varit borta. Det var ju en sak jag måste göra för att inte få F i alla ämnen men sedan måste  vi träffa Liam och James och se vad de tyckte om det hela. Vi sprang över och knackade på dörren. Det var Liam som öppnade dörren för oss. Mia och jag steg in och väntade på att Liam skulle sätta på sig ytterkläder för att vi skulle gå till James som hade erbjudit oss sitt rum som en hemlig plats. Vi satte oss på golvet och försökte komma på vad vi skulle göra nu. Var det farligt att leta efter en mördare som precis hade sagt åt en av sina assistenter att stänga in oss i vår källare utan mat? Måste man vara dum i huvudet för att göra det? Var vi dumma i huvudet eller var det bara det att det var väldigt ovanligt att folk letade efter mördare? Jag visste ju egentligen vad svaret var men ändå jag kände mig tvungen att fortsätta på mitt uppdrag.

Vi bestämde oss för att vi skulle gå till polisstationen igen och hämta filen. Vi var fast utan den och de måste finnas något viktigt i den med tanke på att han inte vill att vi skulle få tag i den. Det kändes förvisso dumt. Hur skulle vi få tag i den om mördaren fortfarande visste vilka vi var? Han skulle bara få en av sina assistenter att leta upp oss och stoppa oss. En plan, det var vad vi behövde. En av mina genialiska planer med små ändringar av mina vänner. Jag reste på mig letade upp ett block och en penna och satte mig på golvet igen med sängen som ryggstöd.

Nästa kväll träffades vi i mitt hus. Mamma och pappa hade hade äntligen kommit hem och jag hade vågat gå in där igen. Vi var i mitt rum och jag visade de andra planen igen. Förs gick Liam ut. Efter det gick Mia ut och sedan James. Jag satt i mitt rum ett tag. Alla andra hade gått till polisstationer där jag skulle möta dem sedan men jag skulle låtsas sitta och komma på en plan. Då skulle de ha ögonen på mig ett tag tror jag, eftersom planen låg i mina händer och de skulle bli lättare att stoppa oss om de hade planen. Mia ringde upp mig och det betydde att det var min tur. Jag hoppade upp och sprang till busshållplatsen. Jag tog snabbaste bussen till polisstationen och där stod Mia, James och Liam med filen i handen. Eller det var så det skulle gå men jag tror att vår övervakare hade för många assistenter efter oss.

Allt hände precis som vi diskuterat, alla gick en och en och sedan satt jag kvar. De ringde upp mig på polisstationen och jag kom dit men problemet var att jag inte mötte mina vänner där. De hade blivit tillfångatagna. Jag tittade in genom fönstret. Där var en lång och kraftig man som vaktade mina tre vänner som satt med händerna och fötterna bundna. vaktade dem. Han såg sig omkring hela tiden som om han letade efter något. Han öppnade lådor och hyllor. Han gick ut ur rummet och till ett rum med en massa hyllor och lådor. Han öppnade en och i den låg det en massa filer. Han letade efter samma fil som vi men han visste vad som fanns i den eller i alla fall hans chef. Det var chefen jag vill åt. Han verkade anställa folk för att de skulle göra skitjobbet åt honom. Jag måste komma på en plan fort. Dels för mina vänners skull men filen också. Vi behövde den och de fort. Jag började få panik. Jag behövde definitivt hjälp. Både James och jag kunde slå ner den lite mindre mannen som var i min källare för några dagar sedan men han den långa, stora och kraftiga som stod på polisstationen skrämde livet ur mig. Jag bad om ett mirakel och smög in på stationen. Jag såg när Mr Mördarens assistent skyndade sig och gick för att dra ut fler lådor. Jag började bli lite fundersam och undrade vad de skulle tro hade hänt här imorgon men det fick jag tänka på senare. Jag behövde en av mina genialiska planer men jag kom inte på någon. Istället gjorde jag det som verkade bäst för ögonblicket.

Jag smög in i rummet där mina kompisar satt. De såg glad och lite oroliga ut när jag kom in men jag var bara glad att de var oskadda. Jag hade min telefon redo och hjälpte de andra medan jag var klar med min plan B som jag kommit på när jag försökt rädda alla.

- Nu kommer han, göm er, sa Mia.

Alla sprang iväg och gömde sig bakom hyllor, soffor och under bord. Jag gömde mig bakom dörren med en stol i hänerna. Jag var förvisso väldigt rädd men jag visste att jag inte var ensam. Han kom in i rummet och jag gick fram bakom honom och slog till honom i huvudet med den. Jag tog i med hela min styrka men han svajade inte ens till. Han vände sig om och tittade rakt på mig. Jag började få en aning panik men då kom Liam men en annan stol och slog honom. Han vände sig om igen och började gå mot Liam. När han gick emot Liam såg jag hur en kabel stack ut ut mannens huvud precis där jag slagit honom. Han var inte en människa... han var en robot, eller? Jag blev osäker men det var värt ett försök. Vi kanske kunde hämta vatten och... men hur? Det fanns ingen annan utgång. Jag hade inget val men jag hjälpte Liam med mannen eller roboten som gick efter oss när vi kastat något på honom. Mia letade efter filen i rummet brevid och James satt vid datorn och letade efter en utgång. Jag försökte fortfarande komma på en plan men vad skulle vi göra? Det fanns ingen väg ut. Vi behövde hjälp utifrån. Vi skulle inte lyckas komma ut inifrån och Liam och jag började bli lite trötta eftersom vi var tvungna att springa runt och kasta saker hela tiden. Det hade gått säkert 20 minuter och vi var fortfarande i samma läge.

- Ja, ropade Mia. Jag hittade filen, äntligen.
- Nu måste vi bara komma på ett sätt att komma ut härifrån utan att bli slaktade av mördarmaskinen som jagar oss, sa jag som höll på att tappa det lilla tålamodet jag hade kvar.
Men just precis i den sekunden kom det in två personer i rummet.
- Hej, sa jag.
- Hej svarade båda med en mun.
- Jag vet att det låter konstigt men låt inte dörren stängas för annars kommer vi inte ut härifrån, sa jag.
- Vad har hänt frågade killen av de båda tonåringarna.
- Lång historia. Men vad gör ni här? Jag ville berätta vad vi gjorde men tänk om de sa till någon eller gjorde något så att vi inte kunde fortsätta. Kunde jag lita på dem eller inte? Vad skulle de kunna göra? De var mitt ända hopp ändå och jag hade ju inte något val precis.

- Vad gör ni här?
- Jag frågade först, sa jag lite osäker.
- Vi eh... började tjejen. Lite som om hon inte var säker på att hon kunde lita på oss heller.
- Jo jag ska dra igenom det snabbt. Vi hit för att vi är på ett slags uppdrag. Vi har en syster som mina föräldrar adopterade för ett par år sedan och hon vill vet vilka som är hennes riktiga föräldrar. Mamma och pappa säger att de inte vet något om hennes biologiska föräldrar och att det är svårt att ta reda på något om dem. Jag och min syster här bestämde oss för att komma hit och se om det fanns en fil eller något om hennes biologiska föräldrar och nu är vi här.
- Bara en fråga. Hade ni tänkt att stjäla filen? Svara ärligt. Ingen kommer hit när polisstationen är stängd.
- Ja, sa de samtidigt
- Bra då är vi här i samma syfte. Kan du hålla uppe dörren och du hämta vatten sa jag och pekade på dem.
- Okej, sa tjejen.
- Jag drar vår historia senare.

När killen kom tillbaka med vattnet gav han det till mig och jag hällde det över huvudet på roboten, mannen eller vad det nu var saken som inte kunde sluta gå var. Precis när jag hällde vattnet över den började den springa runt i rummet. Alla blev skräckslagna men efter ett par sekunder stannade den och ramlade ihop till en hög på golvet. Jag pustade lättat ut och gick över till tjejen och killen som kommit och vi satte en stol vi dörren för att den inte skulle slå igen. Vi presenterade oss själva och de presenterade sig och sedan letade vi upp deras fil. Vi gick ut och innan vi splittrades bytte vi email för att vi skulle kunna hjälpa varandra och svor på att vi inte skulle berätta för någon om vad som hänt. Mia, James, Liam och jag tog bussen och innan vi gick till kom vi på en ursäkt och bestämde oss för att träffas imorgon för att se filen tillsammans.

Jag tog med mig filen hem och gömde den på ett ställe där ingen rotade. Ingen visste att stället existera förutom Anna och jag. Det var en gång för flera år sedan då vi bestämde oss för att leta efter de perfekta stället för en koja och när jag drog ner en tavla som hängt kvar sedan vi köpt huset fanns det ett litet hål i väggen. Vi lade alltid alla våra hemliga saker där. Jag sprang upp på mitt rum och gömde filen där jag alltid gömde mina saker. Ingen av oss hade ätit något på hela dagen och jag började bli riktigt hungrig. Mamma kokade ihop något snabbt och jag åt ovanligt mycket. Sedan gick jag till vardagsrummet och kollade på TV ett litet. Jag somna i soffan och när jag vaknade kom jag på att jag hade sovit i tre timmar på soffan. Jag gick upp och la mig i min säng och somnade omedelbart.  

När jag vaknade nästa morgon och gick ner för att äta frukost satt min mamma vid köksbordet. Hon borde ha åkt till jobbet vid det här laget men hon satt vid vårt skrivbord utan att göra något

- Gomorrn’ mamma
- God morgon, svarade hon och lät lite nervös.
- Varför är du fortfarande här? frågade jag
- Jag fick ett anonymt samtal i morse och de sa att de hade sett dig på polisstationen när du stal en fil och slog en man i huvudet. De sa inget om vad de hette eller en polisanmälan. Men detta hände väl inte? sa hon lite som om hon tyckte att det var löjligt.
- Nej, men exakt vad sa de? sa jag lite frågande och undrade vad de andra skulle säga om de också hade fått samtal.
- Han berättade att han såg dig och dina kompisar vara där men han var inte riktigt säker på om det var rätt nummer, han ringde väl fel.
- Vem var det?
- Varför undrar du? Det var väl inte du eller?
- Nej men det kanske var någon av mina kamrater som gjort det för att busa.
- Jag vet inte? Men det kanske var någon av dina kamrater för att det lät som ett barn inte en vuxen.
- Okej, tack mamma. Åker du nu eller? frågade jag henne
- Nej jag stannar hemma idag.
- Okej jag ska gå över till Mia, är strax tillbaka.
- Vi ses sen!
- Ses senare!

Jag sprang över till Mia för att rädda henne. Det var hon som brukade ha svårast för att ljuga för sin föräldrar. Men när jag kom fram hade hennes stod hon med sina föräldrar och de sa att de precis var klara och att jag kom i rättan tid för att prata med Mia.  Jag såg oroligt på Mia men hon stålade av glädje och gav mig ett leende.  

- Hej jag kom för att vi skulle möta Liam och James kommer du ihåg?
- Ja, hejdå. Ses senare!

Jag sprang över till James och Mia till Liam. Jag var nästan chockade när alla kom tillbaka. Alla hade ljugit men hur kunde... Jag visste direkt vem det var som hade berättat för våra föräldrar.  Det var tvillingarna vi träffade igår på polisstationen. Alla övervakningskamerorna var avstängda, det hade James fixat och ingen hade varit där för i så fall hade de nog kommit in och frågat vad vi höll på med. Jag blev superarg. Jag var osäker på om jag kunde lita på dem eller inte och det vissade sig att jag inte kunde det. Men det var i alla fall tur att det inte var värre.  

Alla gick över till mig för att kolla i filen. Det var jättespännande. Jag undrade vad poliserna verkligen gjorde på polisstationen. Jag öppnade mappen och såg... Det kunde inte vara sant. Det kunde bara inte vara sant. Nej det var en person som stod Anna så nära. Det var en av våra... Nej jag kan inte säga vem det var det är bara för hemskt.

- Åhhh... herregud
- Detta kan inte stämma. Detta kan inte hända.
- Men sitter inte han redan i finkan?
- Jo det tror jag. Kommer du inte ihåg när polisen var tvungna att åtala honom? Jag kommer ihåg de så tydligt. Anna var så ledsen. Hon kunde inte tro att hennes egna bror kunde göra en sådan sak.
- Men varför har vi inte fått reda på det? Varför har ingen berättat för oss att det var hennes bror som var.... MÖRDAREN.
- Han kanske arrangerade det från fängelset eller något. Vem vet, tänk så är det inte säkert och tänk om ingen vet.

Äntligen hade jag fått mina svar och jag fick reda på vem det var som hade gjort det. Vem som hade tagit livet av min bästa kompis. Men jag undrade varför ingen hade berättat för Mia och mig att det var hennes egen bror som hade gjort det och att han redan var fängslad Det var bara hemskt.

Äntligen hade jag fått reda på svaren. Men ingen kunde svara på mina andra frågor. Varför hade vi inte fått reda på något? Hur ingen hade fått reda på det? Och hur han hade kommit vidare? De var bara några av mina frågor. Ingen skulle kunna svara, för ingen skulle få reda på vad vi gjort. Ingen skulle få höra mina frågor. Det vi gjort skulle vara min och mina vänners hemlighet. Den skulle stanna hos oss för alltid.

måndag 8 april 2013

Musik - Reflektion

Musik - Reflektion

Hur beskriver du att färgen låter? Varför låter den på detta sätt?
Svar: Jag tycker att färgen är lite svängig men är väldigt lung och mjuk. 

Hur låter er komposition i förhållande till den/de färger ni har valt?
Svar: Jag tycker att det låter som vi föreställt oss och i den genren vi hade tänkt oss. 

Var skulle musiken ni har komponerat kunna passa in?'
Svar: Jag tycker att låten skulle passa in på ställen där den skulle smälta in i bakgrunden men ändå på ställen där det finns lite fart. 

På vilket sätt passar musiken in här? Ge exempel.
Svar: Den skulle nog passar nog in på ställen där det inte behövs låtar som dominerar för det gör den inte. Jag skulle sätta in den på ställen som i filmer eller TV - serier. 

Hur skulle musiken ni har komponerat kunna påverka dig eller andra personer?
Svar: Den skulle kunna lugna oss. 

Varför blir man påverkad på detta sätt av musik?  
Svar: Jag tror att man rycks med i låten och man låter den påverka en. Det är samma sak med filmer och jag tror att det har med att man väldigt lätt antingen sörjer med låten, personen eller andra. Det kan också var det att man känner igen sig i låten och den väcker minnen. 

Klicka här för att komma till filmen.