Sofia Lill, 25 år
Det har inte alltid varit på samma sätt som det är idag. Stalonien menar jag. Det var annorlunda förut. Jag har hört berättelser om hur det var. Hur man kunde tro på vad man ville, älska vem man ville och när det inte spela någon roll hur man såg ut. Det var till och med demokrati och från 18 års ålder kunde man rösta på olika partier, det fanns massor att välja mellan. Mina föräldrar har berättat berättelserna om ett demokratiskt Stalonien för mig och det var de berättelserna som höll dem vid liv när de satt i husarrest.
Flera av mina vänner hade redan gett upp hoppet och lämnat Stalonien för ett bättre liv i Tyskland. En av dem jobbade med mig, vi var sjuksköterskor både två och hennes föräldrar och mina kände varandra väl. Hennes föräldrar straffades dock med döden när mina fick domen husarrest. En dag när jag kom hem fick jag ett samtal från mina föräldrar. Regimen hade hotat med att ta deras liv ifall de inte gav upp drömmen om ett demokratiskt Stalonien. De insåg att slutet var nära men också vilken fara det innebar för mig. Utan att berätta det visste jag att de aldrig skulle ge upp sin dröm. Anledningen till att de inte hade dödat oss alla än var att det skulle leda kravaller och uppror när folket fick reda på vad som hänt. Regimen ville att det skulle se ut som om de hade tagit hand om mina föräldrar väl. De var som ett ansikte utåt. Rädda för sina liv ringde de mig och sa att jag skulle fly. Mina vänner hade redan gett sig iväg för att starta om på nytt i Tyskland och jag insåg att det var tid för mig att välja att ta samma väg.
Jag satte fart mot en mötesplats jag satt upp med smugglaren över telefon. Jag ville ut ur landet så fort som möjligt, samma kväll om det funkade men det gjorde det inte. Efter att vi pratat om min situation sa han att han kunde gömma mig med ett antal andra för en extra summa pengar. Mina valmöjligheter var slut men jag hade sparat pengar i år, ifall något liknade skulle ske. Jag tömde mina fickor och gav honom vad han frågat efter.
Smugglaren som hade bil körde mig till platsen som han pratat om. Där fanns en kall källare, knappt 15 kvm. I källaren satt en grupp människor. En ensamstående mamma med två små barn, en kille som såg ut att vara i min ålder, en äldre kvinna. Den jag såg först var dock en flicka som satt för sig själv i ett hörn. När smugglaren lämnat och jag kommit ner i källaren fick jag reda på att den lilla flickan var ensam.
Vi vistades i källaren i två veckor, flickan, jag och de andra. Smugglaren kom sedan och berättade för oss att vi skulle ge oss av. Alla var nervösa och oroliga men alla kände också hopp. Nu skulle vi iväg men vad vi inte visste då var att de två veckorna i källaren var lätta och nu började flykten på riktigt och det var först nu det skulle börja bli tufft.
Vi tog oss med båt den första biten. Över vattnen som var mycket större än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Vi flöt runt i en gummibåt i dagar och kom fram till Greklands kust. Här splittrades vi alla, vi skulle åt olika håll. Jag fortsatte i en lastbil från Grekland till Italien. Därifrån åkte jag med olika tåg hela vägen fram till Tyskland. Allt tog över en månad och behovet av ordentligt med mat, vatten och vila var enormt men nu var jag äntligen framme. Det var ingen förstklassig flygbiljett men jag var framme.
Om jag inte hade haft regimen efter mig och varit rädd för att de skulle ta mitt liv hade jag stannat. Jag skulle aldrig lämnat landet som jag alltid betraktat som mitt hem. Men jag hade inget val och nu sitter jag vid Migrationsverket i Tyskland och ser mot början på ett riktigt liv. Livet i mina föräldrars berättelser som jag alltid drömt om. Jag heter Sofia Lill, är 25 år och detta är början på min historia.
