Nycklarna till jordens räddning:

Odjuret kom allt närmare. Hon hukade sig fram över mopedstyret, kände fartvinden slita i håret. Gashandtaget var vridet i botten. Skogsvägen slingrade sig vidare, grusig och smal. Motorn tjöt mellan hennes ben som ett jagat djur. Hon väjde för några gropar, kände framhjulet slira till. Vrängde kroppen, lät foten släpa i marken. Återfick balansen i sista stund.

Liv saktade ner och kollade bakåt för att försäkra sig om att hon hade skakat av odjuret. Om hon inte hade haft sin motorcykel skulle hon inte komma därifrån i tid och i en kamp mot den varelsen hade hon garanterat inte vunnit. Hon hade inte överlevt. Det måste ha varit någon som skickat djuret efter henne. Varelsen som hade en brun päls och var dubbelt så lång som henne själv var stark men väldigt dum. Om man lyckade lura den hade den nästa aldrig någon chans. Hon såg huset och körde fram den sista biten och när hon skulle parkerade kom Will hennes bästa vän ut springande ur den lilla ödelagda stugan som de hade hittat och bestämt sig för att bo i ett litet tag. 

-   Vad har hänt? Du har ett stort och djupt sår i din panna, sa Will
-   Vad? Oh…det. Inget speciellt, bara en av de där varelserna, svarade Liv
-   Hur såg den ut? frågade han
-   Den hade brun päls, var ungefär dubbelt så lång som jag, stark och dum, sa hon  
-   Det måste ha varit en Ficbar. Det är inte något som man säger bara till. Den kunde döda dig. Ingen har någonsin lyckats döda en sådan, berättade han
-   Men jag lever ju fortfarande så… retades hon med honom
-   Du är bara för mycket! sa han surt

De gick in och satte sig i köket och Liv tog fram bären som hon plockat i skogen. Det var därför hon gått ut från första början. De satte sig ner och tog fram nyckeln. Eller ja, de liknade egentligen en stor skimrande sten. De skulle vara i huvudstadens monument. De höll jorden i balans och hindrade naturkatastrofer. Det var Livs farmor som hade gett den till henne. Hon var sjuk, cancerns hade spridits i nästan hela hennes kropp och det var inget som doktorerna kunde göra. Hon var på sjukhus men en dag när Liv hade varit där gav hennes farmor henne ett uppdrag. 

- Någon har stulit tre stenar från stadens monument, de fungerar som nycklar utan dem kommer världen att gå under, berättade hon

Hon berättade hur det skulle börja med en översvämning, sedan en jordbävning kanske ett vulkanutbrott och en efter en skulle naturkatastroferna förstöra jorden ända tills det inte finns något liv kvar att ta. Liv trodde att hon måste vara sinnessjuk eller att cancern hade gått mycket längre men en dag så började naturkatastroferna och de bara fortsatte. Hon gick tillbaka till sjukhuset och hennes farmor gav henne en av de tre nycklarna. Hon sa att hon hade hittat den med hennes vän som bodde i byn Lycka. Det var precis innan jordbävningen i Filippinerna som någon hade stulit dem. Hon sa att de tillsammans hade hittat den första men att hon var tvungen att fortsätta och hitta resten. Vår familj är utvald att vakta nycklarna och se till att jorden håller balansen hade hon sagt. 

Veckor gick och Liv kunde fortfarande inte tro henne men en dag fick hon samtalet. Hennes farmor hade inte slagit cancern.Hennes farmors sista ord till henne hade varit en beskrivning till nästa nyckel. 

- Nästa nyckel finns antagligen Tol skogen. Jag har inte hittat mycket om den men jag skulle gissa på att personen som stulit nycklarna vet deras innebörd. Han måste ha gömt dem på olika ställen och jag skulle gissa på att en av dem ligger i skogen, hade hon sagt. 

Det var vad hon sa innan Liv sprang ut. Hon kunde inte lyssna på vad hon det var för mycket. Det var när hon kom hem som hon fick samtalet. Hon hade ångrat det så mycket. Hon var död. Hennes närmsta familj. Hon hade förlorat sina föräldrar när hon var två år och var ett ensam barn. Hennes farmor var den ända som hon kunde kalla familj om man bortser från Will då. Will hade också förlorat båda sina föräldrar väldigt tidigt men hade ingen som kunde ta hand om honom och placerades i fosterhem. Han var 15 och det var då hon träffa honom. På skolan faktiskt. Han var som en bror och hennes bästa vän. Hon gick och sa hejdå till sin farmors döda kropp på sjukhuset och det var då hon bestämde sig för att ge sig ut för att hitta resten av nycklarna. Även om hon inte trodde henne helt än skulle hon göra det med tiden. Will följde med, han ville hon det var för mycket. 

Men nu var hon i skogen och stirrade på nyckeln. Nycklarna såg inte ut som riktiga nycklar egentligen. Mer som stora skimrande stenar. Ibland kunde hon inte tro att hon verkligen hade börjat leta efter nycklarna. Men det blev mer och mer naturligare och hon förstod mer när hon läste sagorna och såg den värld som hennes farmor hade berättat om med sina egna ögon. Hon kunde inte fatta vart hon skulle fortsätta att leta. Det var svårt men hon skulle vara tvungen att börja någonstans. Liv var fast i sina egna tankar och gick till kranen för att skölja bären. När hon kommit tillbaka till bordet började hon Will prata om vad de skulle göra härnäst.

-   Vad var det, tror du att de kan vara en annan varelse? sa Will
-   Jag har ingen aning, vänta här svarade Liv.

Hon gick ut för att kolla men såg inget. Hon stängde dörren igen och gick in till köket. 

-   Det var inget där, sa hon till Will
-   Men jag hörde något. Det måste ha varit något! 
-   Kanske bara var vinden, sa hon. En gren eller…

Hon slutade prata och bara lyssnade. Nu hörde även hon ett ljud. Det lät som om någon morra. Hon tog upp sin fickkniv och gick långsamt mot dörren. Will var precis bakom henne och plötsligt slog något upp dörren. Liv hoppade till och bakade några steg. Det odjuret från skogen. Ficbar brukar inte lämna sina grottor. 

-   Det är en Ficbar, skrek Will. 
-   Jag vet, spring, skrek Liv tillbaka. 

Hon sprang ut mot bakdörren för att slänga sig på motorcykeln men då såg hon något skimra runt den halsen på odjurets tjocka päls. Det såg ut som en nyckel. Hon stannade upp och kollade på djuret. Detta var inte normalt för ett odjur som detta att lämna sin grotta och att ha ett halsband med en nyckel på runt halsen. Det måste vara någon som hängt nyckeln runt halsen på djuret för att det skulle bi omöjligt att få tag på det. Det såg ut som en förstorad hund. 

-   Snäll vove. Du är så duktig, ja det är du! sa hon.

Liv visste inte om det skulle funka om Ficbaren skulle lyda henne och inte skada henne men hon var modig nog att ändå försöka. Hon tog några långsamma steg framåt och insåg att den hade slutat morra och stod helt stilla. Hon fortsatte att ge den snälla kommentarer och gick närmre. Will som fortfarande stod en bit bort stod blixt stilla och var förvirrad. Odjuret böjde sig ner och luktade på Liv. Gick fram till odjuret och klappade det. Hon tog upp sin kniv och skar av bandet och av nyckeln. Hon gick över till Will som nu satt på motorcykel och satte igång den. Hon satte sig där bak och de körde iväg. 

De körde ut ur skogen och bestämde sig för att åka och hälsa på Livs farmors vän. Han kanske visste något. När de kommit fram till Lycka hoppade de av motorcykeln och gick till en liten butik för att fråga om vart de skulle kunna stanna. De gick in och i butiken var det en man som stod bakom disken. 

-   Hej, jag heter Liv och detta är Will, började Liv berätta men när hon skulle fortsätta avbröt mannen henne. 
-   Känner du Amanda Miller ? 
-   Hon var min farmor. Hon har gått bort. 
-   Nej, det är inte möjligt. Amanda var den starkaste personen jag känt i hella mitt liv. 
-   Cancer. Men vi ville fråga om du kanske vet vart vi skulle kunna bo? sa Liv 
-   Men det finns en kyrka runt hörnet. De skulle kanske kunna ta emot er. Men annars kan in stanna här, sa mannen
-   Är det säkert? frågade Liv
-   Ja, jag antar att Amanda skickade er efter nycklarna, sa mannen. Jag heter Karl. 

Karl visade Liv och Will in bakom butiken där han hade et lite rum. Han tog fram ett par madrasser och sedan gick han ut i butiken för att hämta lite fika. Alla tre satte sig ner runt ett litet bord och pratade. Liv som hade nycklarna tog fram dem och visade dem för Karl. Han kollade fascinerat på dem. De pratade om vart de skulle kunna hitta den sista nyckeln. Han berättade att han trodde att den skulle finnas i byn men att han inte hittat den. De bestämde sig för att gå och sova och leta mer nästa dag.

När Liv vakna först och väckte Will. De gick ut i butiken och där stod Karl redan och förbered butiken för dagen. De bad om en karta och han tog fram en under disken och de tackade för allt och gick ut. Liv kollade på kartan och insåg att det fanns en del sevärdheter i byn även om den var väldigt liten. De bestämmer sig för att gå runt och utforska staden för att fortsätta leta när de vet lite mer om staden. 

-   Du Liv, kommer du ihåg när vi träffades i skolan? frågade Will henne
-   Ja, jag antar det men jag kommer ihåg att jag inte gillade dig i början svarade hon
-   Haha, jag kan säga de samma om dig. Undra om staden har en skola. 
-   Vi kan kolla, sa Liv. 

De kollade på kartan och där bara en 500 meter bort låg skolan. De bestämde sig för att gå dit bara för att se. Skolan var fortfarande öppen och de gick in. En lärare gav dem en rundtur. De gick in till matsalen och där på ett bord låg det en massa saker som var till salu. Det var en loppis och pengarna gick till en klassresa för 9:orna. Liv och Will bestämde sig för att köpa något litet. De gick fram till bordet och där låg den. En stor skimrande sten. Den sista nyckeln. Wil och Liv plockade upp den och gick till kassan. Där stod Karl.

-   Hej, vad gör du här Karl? frågade Will
-   Näe, jag tänkte att jag skulle hjälpa till med loppisen idag, jag fick stå i kassan, sa han 
-   Vi tänkte köpa denna, sa Liv
-   Var hittade ni den? sa han förvånat när de gav honom stenen. 
-   Här på bordet, det är rätt sjukt vi trodde aldrig vi skulle hitta den, sa Wil

Karl kollade på Will och Liv med ett flin på ansiktet. Han tog emot pengarna från Will och gav dem till någon annan när hela rummet helt plötsligt började skaka. Han tog stenen och sprang ut ur byggnaden. Liv och Will sprang efter honom. Det var ännu en jordbävning. Tiden var på väg att rinna ut och de hade inte den sista stenen. De sprang efter Karl mellan barn och föräldrar som var livsrädda på loppisen. Will och Liv hoppa på motorcykeln och körde för att hinna ikapp Karl som sprang. Will styrde och nu var det riktigt nära Karl. Liv hoppade av motorcykeln och på honom. Hon slet ut nyckeln ur hans grepp och Will stannade och henne hoppa på innan de körde iväg mot huvudstaden. 

De kom fram till huvudstaden nästa dag. Det var nästan framme vid monumentet för attt lägga stenarna på plats. Tiden höll på att rinna ut. Naturkatastroferna hade börjat spridas och hände oftare. Liv och Wil gick fram till monumentet för att lägga stenarna. Plötsligt drog någon Will bakåt. Det var Karl. Han drog upp Will på sina fötter och höll en kniv mot hans hals. 

- Stenarna eller hans liv, sa han. 
- Lägg stenarna på plats Liv, lyssna inte på honom, sa Will 

Liv visste inte vad hon skulle göra hon kollade på Will med sorgsna ögon och sedan vidare på Karl med ilska i blicken. 

SLUT!!