Dystopisk novell

Detta inlägget är bara en början:

Precis som varje morgon vaknade Cailin vid sju-tiden. Hon gick upp, tvättade och klädde sig och gick in i köket. Hon tog fram fil och flingor och började äta. Hon tog fram pillret ur skåpet och svalde det helt. Det smakade som vanligt som socker. Pillret var något som alla tog en gång i månaden för att inte försvinna. Försvinnandet hade börjat år 2020, då en giftig gas från rymden hade trängt igenom ozonlagret och fått folk att börja försvinna. Detta gjorde att man inte fick lämna Storbritannien, det hade regeringen informerat dem om. Storbritannien hade byggt upp ett skydd kring hela ön för att inte gasen skulle läcka in i samhället men man var fortfarande tvungen att ta pillrena.

Det var varmt när hon kom ut och hon bestämde sig för att cykla till jobbet. Hon jobbade som journalist på statens dagstidning och fick ofta de hemska nyheterna. Idag hade hon fått reda på att hon skulle skriva om ännu ett försvinnande. Det var en 12 årig tjej som fått för sig att strida mot reglerna, det var det många tonåringar som gjorde och det var oftast de som försvann.      

Solen slog emot henne när Cailin stängde dörren efter sig. Hon gick över gatan mot cykelstället för att ta sig hem igen och det var då hon hörde honom ropa.

“Vart tog hon vägen? Min dotter! Hon försvann förra veckan, hon tog alla pillrena precis som man ska men ändå är hon försvunnen. Var är hon nu?”

Vakterna från gatuhörnet närmade sig hotfullt mannen. De tog honom under armarna och drog iväg honom. Detta brukade hända, men denna gången blev Cailin nyfiken. Det var antagligen samma tjej som hon skrivit om i tidningen men informationen som hon fått hade sagt att flickan upproriskt hade struntat i att ta sina piller. Hon hade funderat på att ha med en intervju i artikeln, så hon följde efter mannen och vakterna. De gick runt hörnet och in i stadens mörkaste kvarter. Husen blev mer vårdslösa, gränderna trängre och gatorna smutsigare. Cailin smög efter vakterna, som nyss svängt runt ett hörn bredvid en asiatisk butik. När hon själv joggat runt hörnet tvärstannade hon. En av vakterna hade dragit fram en spruta ur sin högra jackficka, dragit av kavajens krage och stuckit in sprutan i nacken på honom. Mannen föll ihop på kullerstensgatan och vakterna smög bort från platsen.

Cailin sprang fram till den medvetslösa mannen och försökte väcka honom. Efter ett par minuter vaknade han.

“Vad gör jag här?” frågade han henne.

“Hej, jag heter Cailin Wright, vad heter du?” frågade hon tillbaka.

“Jag heter Mathew Weston..” Han tystnade och såg på Cailin.

“Var bor du?” undrade Cailin..

“Nere i södra stan, Thorntree Lane” berättade mannen. “Men vad gör jag här?”

“Hur mycket kommer du ihåg?” frågade hon.

“Ja, det sista jag kommer ihåg var igår när jag som vanligt var nere vid kyrkan för att be för min dotter.”

“Är det Tanya som är din dotter?”

Mathew Weston såg förvånat på kvinnan mittemot. Han nickade.

“Hur visste du det?”

Cailin log. “Jag är journalist och har arbetat med fallet om din dotter. Men kan vi gå och prata ostört någonstans?”

En halvtimme senare hade de kommit ner till Cailins lilla etta i västra stadsdelen. Hon erbjöd honom att slå sig ner på soffan och gick in i köket för att hämta något att dricka. Mathew som fortfarande var chockad satte sig ner på soffan och funderade.  Vad hade egentligen hänt idag? Cailin satte sig ner på fotöljen mittemot Mathew.

“Kan du berätta vad som hänt nu?” sa Mathew till Cailin.

“Ja, det ska jag men först måste jag fråga dig; kommer du inte ihåg någonting som hände igår? svarade hon.

“Nej, inget alls.” konstaterade han.

“Okej, jag såg bara vad som hände på kvällen.” berättade hon. “Jag var på väg hem från jobbet när jag hörde dig skrika: vart tog hon vägen? Min dotter! Hon försvann förra veckan. Du pratade om att hon tagit alla piller men det var inte den informationen jag fick och jag blev nyfiken” fortsatte hon.

“Men hon gjorde det, hon tog alla piller. Varje månad” avbröt han henne.
“Är du säker på det?“ sa Cailin osäkert.

“Ja, hon var med mig varje gång. Men hon gillade inte att hon var tvungen att ta dem eller hur kontrollerande staten är” svarade han med en säker röst.

“Okej, jag tror dig” sa hon eftertänksamt.

Cailin vaknade tidigt nästa dag. Hon skulle cykla förbi sjukhuset på morgonen innan jobbet, för att göra dagen efter-checken. Det gjorde alla dagen efter de hade tagit pillret för att regeringen skulle kunna försöka skydda folk som fått en för liten dos av medicinen. Cailin trängde sig igenom massvis med människor in i sjukhusbyggnaden. Som arbetare för statens tidning, TV  eller andra medier fick man gå före, så hon ställde sig i en annan kö med betydligt färre människor. Kön blev snabbt kortare och Cailin stod nu längst fram. Mannen i uniform, som varje månad stod där, stirrade bistert på Cailin.

“Fram med fingret” beordrade han kort.

Cailin sträckte fram fingret och kände sticket av sprutan. Sprutans behållare fylldes långsamt med blod. Blodet ändrade inte färg, så mannen visade Cailin att gå. Hon gick långsamt genom den sorlande människomassan. Plötsligt hörde hon ett sus genom kön hon nyss kommit genom. Hon vände sig om och såg kvinnan som stått bakom henne föras bort av vakter. Sprutans behållare på bordet hade fått färgen grön. Kvinnan stretade emot när vakterna förde ut henne ut ur salen. När hon inte lugnade sig, klappade vakterna henne på armen.
“Du ska komma till paradis-rummet” sa de med en trevlig röst. “Där ska du få försvinna i fred. Du har exakt 30 minuter på dig innan du försvinner” berättade de.

“DE BARA LJUGER”, skrek kvinnan som skulle försvinna. “Det enda de vill är att ha makt och döda er. FATTAR NI INTE?!“ vrålade hon. Cailin skakade på huvudet och gick ut genom dörren. Men händelsen hade planterat en tanke som skulle utvecklas mycket under de följande dagarna.

Cailin kom hem sent på kvällen efter en lång och utmattande vecka. Hon hade köpt ett nytt te och snacks på vägen hem och nu satt hon och myste i soffan när hon hörde någon knacka på dörren. Hon reste sig upp och gick mot dörren. Det var kvinna som Cailin aldrig träffat förut men hennes uniform avslöjade att hon jobbade för staten, som chef. Cailin som var lite skräckslagen och obekväm med besöket bjöd in kvinnan i huset. Hon gick in i köket i och hämtade lite av teet som hon själv drack. När hon kom tillbaks till vardagsrummet räckte hon kvinnan koppen.

“Hej Ms Wright”, hälsade kvinnan på Cailin. “Jag har kommit för att prata med dig om din lön.”

Cailin nickade. “Vad är det med min lön?” undrade hon.

“Vi vill höja den 50% om du slutar skriva om försvinnanden.”

“Men vad ska jag då skriva om?” frågade hon. “Det är nästan det enda jag skriver om.”

“Det bryr vi oss inte om. Kanske upphittade katter eller reportage om nya stads-projekt?” föreslog kvinnan. “Det är ditt problem.”

Det tog Cailin fem sekunder att bestämma sig.

“Tack, men nej tack” sa hon.

Kvinnan stirrade fientligt på henne, men behöll sin påklistrade lugna röst. .

“Detta är inte ett förslag, det är redan bestämt och du ska göra som vi säger!” fick kvinnan fram mellan sammanbitna tänder. Hon lade ner koppen på bordet och gick med snabba steg mot dörren. Innan hon gick vände hon sig om.

“Ha en fortsatt trevlig kväll”. Leendet försvann inte från hennes läppar förens hon kommit ut genom dörren och stängt den efter sig.