onsdag 10 oktober 2012

Skriv slutet på en novell



Huset på kullen!!!

Vi hade precis flyttat in de sista flyttlådorna. Jag önskade att vi flyttade in i ett “normalt” hus som andra människor och inte i utkanten av ett litet samhälle, utan in i ett hus i staden där alla mina kompisar bor. Tänk så visste jag vad som var felet på huset. Vad som var själva anledningen till att alla mina kompisar tittat på mig så konstigt och varför de förra husägarna flyttat ut så tidigt, bara efter ett halvår. Tänk om jag visste någonting. Jag måste komma på anledningen till det. Varför sa mäklaren ingeting? Varför sa han inte något som fick pappa att bli rädd och inte köpa huset? Varför sa han inte något överhuvudtaget? Vilka var de föra husägarna? Lever de eller är de döda? Tänk så är det någon som kommer och tar död på folk under natten i just detta huset. Usch...! Jag skulle inte ha tänkt sådana tankar men jag kunde ta reda på mer och börja söka på Google imorgon. Vi hade inte fått upp vår dator ännu.

Åhh äntligen! Jag har saknat min dator så mycket och nu så äntligen så funkar den!
Söka på något som har med huset att gör så kanske jag får en träff. Vår adress? Hmm... Vad är vår address, jag har bara fått reda på att det ligger i utkanten av  “de lilla samhället”. Jag går ner och frågar pappa, men vänta vad  ska jag säga? Pappa jag ska googla och kolla så att det inte är något fel på huset vad är vår address??? Han skulle ta ifrån mig datorn direkt.
Kom på något, kom på något, kom på något. Jag skulle kunna säga att min kompis vill ha min address. Ja det gör jag.

- Pappa, pappa vad gör... Pappa, pappa varför ligger du på golvet, pappa vakna!

Ringer: 112.

- Hej min pappa ligger medvetslös på golvet i vårt hus, och jag vet inte vad jag ska göra.
- Var bor ni, villken address?
- Jag vet inte!!? Vi har precis flyttat in i vårt hus och jag har inte fått reda på adressen ännu!!!
- Hmm... Kan det vara ett hus i utkanten av staden. Jag brukar få in samtal av människor som bor i de husen men inte vet vad det är för adress. Jag tror inte det huset har någon adress det är väldigt konstigt om du frågar mig...
- Ja, det är vårt hus kan du skicka ut en ambulans eller något snälla?
- Klart jag kan, den kommer om 5 minuter!!!

Efter några dagar åkte vi hem igen. Pappa klarade sig fint och jag var lättad. Tänk om det var därför som mina kompisar tittade så konstigt på mig när jag sa var vi skulle flytta och det var kanske därför de förra husägarna lämnade huset efter bara ett halvår. Huset hade ingen address och det hände kontiga saker och folk råkade ut för olyckor. Men jag sa inget till pappa om vad hon sagt på telefon utan jag ville bo kvar i huset. Jag tror inte det var för att jag hade börjat gilla huset men jag ville lösa mysteriet och jag ville veta vad som alla var rädda för. I vanliga fall skulle jag blivit rädd och velat flytta ut men jag vet inte vad som höll kvar mig, vad som höll mig fast vid huset.

Varför ville inte pappa berätta vad som hänt. Efter att ha försökt och försökt att få någonting vettigt ur honom hade jag gett upp. Vi fortsatte att packa upp det som var kvar och allt var som vanligt igen. Men jag gav inte upp och jag letade och letade efter vad som var orsaken. Jag var som beroende. Varje dag när jag kommit hem efter skolan gjorde jag mina läxor lite hastigt, åt mat och sedan satte jag mig vid datorn eller vid en bok och letade efter information.  

Att leta information var inte lätt. I några dagar fortsatte jag men snart tog sökorden slut och alla bibliotekets böcker låg på golvet i mitt rum. Pappa skulle snart komma på mig och jag skulle inte få fortsatta att leta efter information. Jag gav upp... eller var det så du tänkte? För det gjorde jag verkligen. Okej tanken slog mig, men jag gav inte upp.

I samma sekund som pappa hade höra min förklaring och han skulle skälla ut mig så hörde vi en knackning. Den kom inte den från dörren men jag tror den var från väggen, men pappa gick ändå till dörren för att öppna. Det var ännu ett stjäl till att jag inte kunde sluta. Det är ingen mer än vi som bor i huset, och vem lyckas ta sig in i en väggen.

Jag tittade in i varje vrå i huset. Men hittade ingen. Jag började bli fundersam. Var det någon som skämtade med mig eller oss eller??!
- Jag har tröttnat på det här, ropade jag, ingen var hemma, som om någon skulle svara. Jag gick ett steg och då hörde jag en djup röst som sa:
- Vad har du tröttnat på? Jag skulle kunna hjälpa dig om du vill. Det är ditt val.
Ingen som bott i detta hus har någonsin gjort mig sällskap eller bet om hjälp alla flyttar ut, de tror att jag är farlig! Jag har alltid försök men det har aldrig funkat!


-Bestämmer du dig för att be om hjälp kan jag hjälpa dig, men om inte kommer jag att fullfölja det jag har börjat. Jag kommer att börja med att fälla din pappa. Sedan fortsätter jag med släktingar och sedan vänner tills alla du känner är borta. Och till sist dig. Ringer du efter någon som kan ta fast mig så kan jag redan nu varna dig det kommer inte att klara det. De kommer att misslyckas som vanligt. Jag är ingen ande eller demon. Jag är levande men ändå död. Jag är inget som någon levande varelse någonsin sett. Jag är den enda av mitt slag, tror jag!!! Jag tror att vi skulle komma överens.
- Hallå vem är det, sa jag, fast i onödan för rösten hade försvunnit och ingen svarade mig, eller jo pappa.
- Vem pratar du med???
- Ingen sa jag men jag är ju så dålig på att ljuga och jag visste att pappa inte trodde på mig och han klagade inte. Han hade antagligen glömt vad vi pratat om för han gick till köket och tog en ett sort glas juice.
- Vill du ha?
- Nej eller ja tack!!! Det här var min chans att fråga ut honom.
- Vem var det som knackade på?
- Brevbäraren.
- Han kom med ett brev förresten, det är till dig.
- Var är det?

- I hallen.

Jag skyndade mig ut i hallen och tog med mig brevet men glömde juicen och sprang upp på mitt rum. Jag rev upp det. Det stod: Imorgon vid midnatt på ditt rum, jag kommer dit. Jag letade efter vem som skickat det, och hur. Vi hade ju ingen address. Det vittnade ju hon som svarade när jag ringde efter ambulans.
Hmm... Kan det var ett hus i utkanten av staden. Jag brukar få in samtal av människor som bor i de husen men inte vet vad det är för address. Jag tror inte de huset har någon address det är väldigt konstigt om du frågar mig...  
Exakt så sa hon ju och jag var inte den första som ringt och inte kunnat addressen. Hon var van vid det. Hon hade hört andra.

Jag kunde inte sluta tänka på det, och när jag åt frukost satt jag och dagdrömde. Skulle jag möta den djupa rösten (som jag kallade den för jag visste ju inte vad den hette). Hur vet jag inte. Om jag inte gick skulle alla dö då??? Jag kunde inte träffa den eller???

- Ska inte du till skolan? det var pappa
- Jo måste bara va??
- Ja, ska inte du till skolan, och vem är den djupa rösten???
- Hur mycket är klockan
- Halv nio, hur så???
- Åhh nej jag kommer försent???!!! Måste sticka!!!

Matte säger mina lärare att de inte särskilt bra på men när det gäller mina förseningar så kan mina lärare väldigt mycket. De vet allt om kvarsittningar och hur man räknar ut kvarsittningar. När jag kom fram till skolan (efter att ha sprungit) räknade min lärare ihop att jag kom sammanlagt 40 min försent och min lärare var jättearg och gav mig kvarsittning i 60 min, 1 timme, hur kunde hon. Det spelade ändå inte så stor roll egentligen, för under den timmen satt jag och dagdrömde och försökte bestämma om jag skulle gå eller inte, om jag skulle möta den djupa rösten. Var jag för rädd för att skippa det? Mitt liv skulle ändå ta slut om jag inte gick så spelade de någon roll. Det var det ända jag tänkte på hela dagen och mina kompisar märkte att jag var lite frånvarande och frågade gång på gång vad som hänt, men jag höll mig lugn.


När dagen var slut märkte jag hur jag kämpat mig igenom den. Nu var klockan 23.00 och pappa sa åt mig att han gick och la sig för att han var jättetrött. Jag gick också upp på mitt rum, stängde dörren och satte mig vid datorn och spelade i en timme och precis när timvisaren stod på tolvan hörde jag något eller den djupa rösten rättare sagt. Jag hoppade till.

- Har du bestämt dig ännu? sa den.
- Klart jag har, men först vill jag veta vem du är?
- Det berättade jag ju förragången vi möttes.
- Men jag menar mer... eh... vad heter du?
- Jag heter inget namn.
- Okej.
- Jag har bestämt mig för att...
- Du behöver inte berätta det, sa rösten, jag kan läsa dina tankar.
- Jag kan prata själv och jag har bestämt mig för att jag inte behöver din hjälp. Jag lät modigare än jag egentligen var.
- Okej det var upp till dig, jag börjar i morgon!!!
- Nej, fäll inte någon annan än mig.
- Du är den första som säger. Du får som du vill. Jag kände än hur jag någon borrade sig in i mig och fick mitt hjärta att sluta och min hjärna att sluta tänka.   
Det var den sista stunden i mitt liv. Det är därför du möter mig som ett spöke. Jag dog den natten. Den djupa rösten lever fortfarande vidare och folk flyttar in och ut ur huset. Jag bor fortfarande kvar i huset. De hittade min kropp nästa morgon men kunde inte se orsaken till min död eller vem som dödat mig. Efter ett år lade de ner fallet, men huset är fortfarande kvar och i huset den djupa rösten och jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar